Aj aj aj
Ja så fick man då lida för det övermod jag fått efter att ha blivit lite stabilare på benen efter all träning. Slog ansiktet i marken REJÄLT i klagshsmn igår fredagen den 13. Helsike vad blodet forsade. Jag bet itu min läpp ganska saftigt. Munnen har en otrolig förmåga att läka sig. Idag dagen efter är det nästan läkt(nåja NÄSTAN). Jag ser ut som den gången jag var i slagsmål med min bästa väninna över en kille. Vi slogs i grusen men jag tror hon såg värre ut än mig. Det var ju trots allt MIN pojkvän vid den tidpunkten. Nu när man blivit äldre inser man ju att vi båda skulle slagit honom på truten istället men men det var som det var. Mitt öga klibbar igen konstant så jag smörjer med hudsalva och det lindrar det strama lite också.
Iallafall nog om denna bravad.
Är på gång att söka hel sjukpension och har haft en dust med FK som ville ge avslag på min ansökan så jag skrev ett 4 sidor långt brev till dem i viss ilska där jag ifrågasatte deras kompetens om min diagnos och det gjorde tydligen susen. Var själv väldigt nöjd med brevet. Jag känner sällan att jag fått allt sagt vid sådana här tillfälle och när jag då skickar iväg det,antingen på mail eller på brevlåda, ältar jag det vidare och tänker "ah skulle skrivit det eller det". Denna känsla hade jag inte denna gången. Var bara totalt nöjd. Kände att tar det inte till sig lite av detta brev så är dem totalt empatilösa vilken i och för sig inte förvånar någon när det gäller försäkringskassan. Nu har dem vänt helt och tänker godkänna det. Detta har tagit nästan 6 månader. Inte klokt. Måste ändå säga att min handläggare varit väldigt bra och hjälpsam. Hon har hela tiden varit på min sida och velat godkänna min ansökan. Det var steget efter henne som tydligen haft invändningar eftersom denna sista behandling jag fått har en omgång kvar så kunde det ju möjligtvis bli någon förbättring. Urdumt. Behandlingen har inte hjälpt ett dugg. Liksom cortisonet inte hjälpte men det påstod FK också i sin förklaring till mig varför dem tänkte ge avslag att det hade hjälpt innan jag fick en massa biverkningar. Detta skrev jag också och poängterade i brevet var dem fått den informationen ifrån eftersom det absolut inte stämde med fakta och detta stod också bevisligen i läkarutlåtandet dem fått. Taget helt ur luften alltså. Fantastiskt får man ju säga. De har ju bra fantasi iallafall. Kanske skulle satsa på annat yrke som barnboksförfattare eller liknande. Skämt och sido. Ser fram emot ett avslut på denna biten så jag kan få komma igång och jobba några timmar i veckan. Inte roligt att gå hemma hela dagarna trots funktionshinder. Så länge det går vill jag ju känna att jag gör samhället lite nytta och handelsbranschen också för den delen( vissa kunder på Coop är nog av annan uppfattning ha ha).
Händerna är ett stort bekymmer. Hur tränar man händer?? Jag har köpt sådana här "tänger" eller vad min vill kalla det. Flera stycken faktiskt men det är ju böjningen på mina fingrar som är problemet och hur tränar man det?? Hade behövt lite tips där men ingen vet riktigt har jag märkt.
Jag kämpar iallafall på.
Har slutat röka. 3 månader sen nu den 17. Gått ner över 20 kilo och tränar som en "galning". Lagt om min kost helt och hållet. Undviker mjöl, potatis, bröd och vit pasta. Äter mycket grönsaker och fisk som ju är så gott. Allt för att dra ut på det oundvikliga in i det sista. Jag har blivit lite bättre pga allt detta men bra är det ju inte. Det som stör mig , och nu vet jag inte helt 100 om jag inbillar mig eller så för det har inte hänt ofta, är att jag börjar få "träningsvärk" i halsen. Eller strupen är väl mer rätt att säga. Har märkt det när jag pratar extremt mycket och snabbt( undanbeder mig dumma kommentarer på detta TACK). Svårt att svälja vissa saker. Detta kan ju vara tillfälligheter för det är inget konstant och detta är min absolut största fasa. JAG VILL JU KUNNA ÄTA!!!!!!!
Ja ja jag hoppas på att det är mitt undermedvetna som spelar mig ett spratt och än så länge kan jag tro på det.
Tack för mig för denna gången.
See ya!!!!!
