Lite deppigt inlägg som jag skrev när jag mådde som sämst.
Usch inne i en period som känns tung. Vill inget och orkar inget och tycker allt känns hopplöst. Ser liksom ingen mening med något. För vilken jävla framtid som väntar. Jag funderar över meningen med att fortsätta över huvudtaget. Alltså någon gång dör vi ju alla kan jag känna. Chansen att det blir bättre är ju ganska liten. Och allting är en sådan förbaskad kamp. Bara klä på sig är jobbigt och omständigt. Allt tar sådan tid. Jag som alltid varit en som gjort allting i farten. Funkar inte så nu. Varje steg måste försiktigt sättas ner och hela tiden finns det i bakhuvudet. När trillar jag nästa gång?? Hur illa kommer det att gå?? Är livrädd för att gå ut tror jag. Det var möjligtvis inte så smart att sluta med metadonet i detta läget men nu vill jag DEFENITIVT inte ha det tillbaka. Hittar hellre andra vägar. Alltså jag försöker verkligen allt vad ork jag har kvar att vara positiv och så men just nu är det mest mörker. Sen det här med min mage som hållt på i typ 6-7 v. Så förbaskat tröttsamt. Har lite frossa idag igen.
HAR TAPPAT LUSTEN ATT LEVA!!!!!!! Så enkelt är det.
Uppdatering
Efter 11 v med magsjuka vänder det ÄNTLIGEN!!!!
Så lite ljusare är det allt. Fast det är vintertid.
